mer rosa

Nej, jag ska inte ha på mig barnkoftan heller.

Nu tror jag det räcker med rosa för ett bra tag framöver.

142

Jag stickade min första kofta-83 och sedan dess har det blivit rätt mycket stickat.
Sanningen att säga är jag väl beroende.
Sitter jag och läser en bok får jag palla upp den med en kudde så stickningen ryms i knät. Sitter jag på en buss, i ett väntrum, på ett möte eller framför TV:n måste ju händerna ha något för sig.
Hur skulle jag kunna vara fokuserad under planeringsmöten om inte fingrarna fick skapa med ull samtidigt?
Nej just det.

För ungefär tio år sedan fick jag för mig att jag skulle räkna det jag stickat.
Inte sockor, halsdukar, vantar, mössor och sånt smått, men alla koftor och tröjor jag kunde komma ihåg hamnade på en alltjämt växande lista.

Om jag inte glömt något plagg håller jag nu på med #144 och 145.

Här är #142

Inte riktigt mina färger, men det är min brors svärmor som färgat garnet och ska bära den.

Hönseri

Här kan man ju alltid roa sig en stund med lite skogstokigt folk:

käftis

Nåja, jag ska inte klaga.
Det som smärtade mest med besöket var tidpunkten. Jag var inte så sugen på att lägga mig i en tandläkarstol 07.30 när jag annars kunnat sova till 8.

En uppföljande koll av en ny sorts fyllning, putsning, tandborste och tandtråd som tack för min medverkan och glad midsommar på mig!

Träskalle

Varför ligga hemma och hosta när jag kan åka hemhem och hjälpa min syster med veden?

Nej, just det.

Osnutet

Tänk att det ska vara så svårt att hålla käft när jag är trött, stressad, sjuk och ebarmeligt less på att kryssa bland verbala landminor.

Att gamla sår inte kan läka i tysthet.

Att relationsallergier skapar sån frustrationvredeirritation
klådaöverhelasjälen.

Att jag inte kan dra en gräns i tid och sen släppa problemet till den person det faktiskt tillhör.

Att jag sitter här och verbalkräks när jag borde snyta mig och sova.