142

Jag stickade min första kofta-83 och sedan dess har det blivit rätt mycket stickat.
Sanningen att säga är jag väl beroende.
Sitter jag och läser en bok får jag palla upp den med en kudde så stickningen ryms i knät. Sitter jag på en buss, i ett väntrum, på ett möte eller framför TV:n måste ju händerna ha något för sig.
Hur skulle jag kunna vara fokuserad under planeringsmöten om inte fingrarna fick skapa med ull samtidigt?
Nej just det.

För ungefär tio år sedan fick jag för mig att jag skulle räkna det jag stickat.
Inte sockor, halsdukar, vantar, mössor och sånt smått, men alla koftor och tröjor jag kunde komma ihåg hamnade på en alltjämt växande lista.

Om jag inte glömt något plagg håller jag nu på med #144 och 145.

Här är #142

Inte riktigt mina färger, men det är min brors svärmor som färgat garnet och ska bära den.